Jag har vart på sjukt lite spelningar senaste året. Jag kan räkna upp dom, för de är så få. Jag räknar allt efter Roskilde. Och inte Kent för de går inte att räkna.
Thomas Dybdahl, Sandy Mouche, The Tiny, Weeping Willows
Acess All Areas, november 2004
- Alla spelade bara en halvtimme. The Tiny var bra, allt var OK men rätt zzzzz. Men jag blev euforiskt lycklig av Weeping Willows. Åh, så bra det var. De gjorde hela kvällen.
Weeping Willows
Katalin, december 2004
- Halva spelningen var akke, resten var normal el. Så jäkla fint. Så sjukt galet bra. Kärlek forever.
Moneybrother
Debaser, februari 2005
- Anders var nog lite full och det var jäkla fint & bra, men Moneybrother får mig nog aldrig till mer än att stå och le brett och svänga lite på kroppen. Sorry to say.
Anna Ternheim
diverse städer, maj-juni 2005
- Fint. På samma sätt som The Tiny var jättefint.
Weeping Willows & Catti Brandelius
Allsång på Debaser, juli 2005
- Vannigt, helt sjukt bra. Sanslöst kul.
Märker vi en röd tråd här?
Om ni inte gör det heter den Weeping Willows. Den här texten är ingen hyllning till dom eller sågning till de som gillar Anna eller The Tiny mest av allt i världen. Det är en sågning till folk som inte gillar musik. Eller kanske snarare ett medlidande. Hur får ni era teenage kicks? Hur gör ni? Ni som aldrig går på spelningar,
ni som aldrig blir så tokiga av lycka av hur sjukt bra musik är att man bara tappar allt, gud vad gör ni, jag tycker så synd om er. OK jag vet att ni inte bryr er. But I still pity you.
- People who don’t care about anything will never understand the people who do.
- Yeah, but we won’t care.
I mean, really. Fjortis forever. När man står där och vrålar I WANNA , I WANNA, I WANNA BE ADORED med hela Debaser, Magnus Carlsson, Catti Brandelius och resten av Weeping-killarna på komp.. Det här finns i mitt hjärta forever. Åh, så fint. Dessutom måste jag tillägga det här: Magnus Carlson sjungades Suedes “Beutiful Ones”? DET ÄR JU INTE DÅLIGT, PRECIS!
Åh, jag kan ta tusen exempel till. Depeche Mode i Globen, Faithless i Roskilde, Håkan på Cirkus. När Cardigans spelade i Roskilde och stämde upp med Rise & Shine som jag älskar så. Jag var säkert den enda i hela vänstra hagen som började studsa av lycka, och Peter Svensson började skratta. (Off Topic: Cardigansfans är så jääävla tråkiga!)
När man bara tappar allt och allt bara är lyckligt och bra och det liksom knyter sig i magen.. Jag skulle inte byta ut det mot nåt. There is a light that never goes out. Music forever. <3
Nu är klockan halv två och jag ska äta frukost. Toodles! –>