Jag har tänkt lite på elitism på senaste.
Inte bara pga det här ointressanta Elite-liste-snacket, men pga lite på OS, lite på omvärldens allmänna krav på en fantastisk karriär, lite för att jag sett väldigt mycket på på en teveserie som handlar om folk som utbildar sig till att bli kirurger.
Alla vill ha bekräftelse.
Faktum.
Alla vill vara The Life Of The Party. Vi vill att alla ska snacka om oss, tycka att vi är bra, gilla oss, älska oss. Vare sig man vill erkänna det eller inte.
Det jag tycker är så intressant är just vägen dit, vilken du tar och vad du vill uppnå var. Det som är intressant är att det finns så många kändisar inom så många olika tusen intressen, yrken och sporter.
Alla läkare vill bli som den där jättekända duktiga läkaren som kan jättemycket och är überskicklig. Alla läkare vet vem han eller hon är. Här är det intressanta; för mig spelar det ingen roll. För mig är den läkaren exakt likadan som vilken vårdcentralsläkare som helst. Men det spelar ingen roll för den läkaren.
Du kan vara hur dokusåpekänd du vill, men för min mormor eller för Hollands kronprins är du ingen. Men så länge Bingo Rimér vill plåta dig för Moore kanske det inte heller spelar någon roll.
Jag är förresten också elit.
Jag tänker inte förklara hur eller var, det är rätt ointressant, men jag blir uppskattad nånstans för saker jag gör, folk berömmer mina små verk, andra kritiserar, men jag räknas ändå till eliten bland det jag sysslar med som en liten fritidssysselsättning. Det är inget jag berättar för nån annan. Det är inget jag behöver berätta för nån annan, för för er betyder det ingenting. Men det betyder nåt för mig, och för de som också sysslar med det jag gör.
Men för vem vill vi egentligen vara bäst?
Inom sport, för att vinna priser. Inom jobb, för högre lön, för bättre uppgifter. Men status? För vem är din status viktig, dig själv eller de som tittar på? Visst är det väl fräckt om man kan säga att “jo, jag blev lärare” vid nästa klassåterträff om man nu av nån underlig anledning skulle vilja gå på nån sån. Men vad ger det? Det viktiga är väl att du vill vara lärare.
Min bror är bilmekaniker.
Han har jobbat på samma ställe sen han tog studenten sen fordonstekniska linjen på gymnasiet. Vi har inte en sån relation att vi pratar om att han är lycklig där eller inte, men jag tror han är det. Det låter kanske inte så häftigt för en läkare eller lärare, såna som gör VIKTIGA saker som att utbilda ungdomen, eller hela den. Men de har också bilar som går sönder.
Det är hela den här penismätningen som är så. otroligt. ointressant. Jag läste om en vis kille som skrivit en bok om vad lycka var. En av de viktigaste pukterna var att aldrig jämföra sig med andra. Det är så otroligt svårt, men jag försöker varje dag. För i slutändan ger det mig ingenting mer än ångest. Många i Turin är också bittra och ledsna. Vad spelar det för roll att du var med i OS om du bara kom på 34:e plats?
Jag kan se på min bror och tänka “Wow, han vet verkligen vad han vill göra och han jobbar med det. Jag är så avis.”. Min bror har säkert 1000 andra problem som jag inte känner till. Angelina Jolie är en skitsnygg multimiljonär som är ihop med Brad Pitt, men hon får aldrig någonsin vara själv utan att alla paparazzis följer efter henne. (Läs “Tommyland” & “The Dirt” för lite mer paparazziinsikt..)
Som alltid när jag skrivit nån lång ramsa om nåt känner jag att texten är splittrad och jag får bara till en klyshig sista rad, så här är den nu; Sluta penismäta. Sluta tycka att du är mindre värd än Alexander Bard för i Ontario och på Guldkusten har de ingen aning om vem han är och de bryr sig inte heller. De bryr sig inte heller om vem du är. Ingen bryr sig mer om du än dig i slutändan, så vad du känner är det enda som räknas. –>