Det var om nya Astrid Lindgren-boken i DN i morse och medan jag satt där och drack mitt pulvercappuchino och låtsades att jag var på nåt sexigare ställe än mitt eget kök satt jag och tänkte lite på Ronja, Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Man förklarar ju ofta bort dom som barnsagor, men det är ju faktiskt riktigt jävla fantasy!
Och eftersom jag inte har nåt bättre för mig tänkte jag översätta en text från en blogg som en av mina favoritmanusförfattare Jane Espenson för. Jag träffade Jane när jag var i London på Buffyconvention förrförra året och hon är sjukt kul, smart & intelligent. Hon har skrivit manus åt Buffy, Angel, Firefly, Gilmore Girls, Tru Calling, The Inside, Jake in Progress och jobbar för tillfället för Battlestar Galactica och Andy Barker P.I.
Idéer och hur man undviker dom
Det finns olika divisioner av tv-program. Man talar om program som är karaktärsdrivna och program som är story-drivna. King of the Hill, för att hugga ett program mer eller mindre slumpmässigt, är karaktärsdrivet. Law and Order är story-driven. Andra program finns mellan dom på skalan. Men tänk det finns en tredje division?
För mig verkar det som att många av de program vi är benägna att kalla “Sci Fi” ofta är drivna av något som vare sig är karaktär eller story. The Twilight Zone, originalserien av Star Trek och Star Trek: The Next Generation, Halloween-avsnitten av The Simpsons, kanske även ett program såsom Quantum Leap… Jag skulle vilja påstå att dessa är (trumvirvel) idédrivna.
Förstår ni vad jag menar? Jag skulle även inkludera vissa av de tidigare monster-of-the-week Buffy-avsnitten till den här kategorin - de som har de starkaste metaforiska baserna. Likt avsnitt av The Twilight Zone fungerar de som en slags liten liknelse, med en poäng att visa omvärlden. En poäng gjord av en idébaserad serie kan vara saker som: rasism är planlös, mänsklig besatthet skapar en barriär lika stark som vilken vägg som helst, girighet äter sönder själen, flärd gör dig ful. Det finns en moral i dessa program, liksom det finns i fabler.
Har ni märkt att många människor säger “Jag gillar inte Sci Fi” och “Jag gillar inte Fantasy”? Har ni någonsin frågat dom vad de egentligen menar… Menar dom att de inte gillar Frankenstein, Brave New World, 1984, Tjänarinnans berättelse, Harry Potter? Gillar de inte Star Wars? Indiana Jones? ET? Splash? Big? Sagan om Ringen? Sliding Doors? The Natural? Field of Dreams? Himlen kan vänta? Defending your Life? The Incredibles? Batman? Gillar de inte Buffy? Quantum Leap? Förhäxad? Medium? Bewitched? Sabrina? Lost?
Oftast erkänner dom att de, faktiskt, gillar rätt många av ovannämnda. De kategoriserar bara inte in några av dessa filmer och serier i kategorin av saker de ogillar. Jag börjar undra om vad som bäst kategorierar det de inte gillar är kategorin av idédrivna skapelser.
Den typ av berättelser som är skrivna av Ray Bradbury, den typ av av filmatiserade berättelser presenterade av Rod Serling… dessa föll mig i smaken som barn utan att ens ha närvaro av karaktärerna jag kände till och redan hejade på. Jag älskade det faktum att varenda en av dom var en prydlig liten förpackning med en idé på insidan. Men andra ogillar det här. Kanske känns det konstgjort för dem, som en liten dockteater där de plötsligt inser inte är där för att underhålla, men för att utbilda. Det handlar om grönsaker! Det är en fälla!
De kan i själva verket ha lärt sig, med exemplet från de olika Star Trek-programmen, att synen av rymdskepp är en varningssignal att idéer inte är långt efter. Jag har hört kommentarer från ett antal människor som blev positivt överraskade över att upptäcka att Battlestar Galactica handlade om människor. Jag tror att de var rädda att det skulle handla om idéer. (Vilket inte betyder att det är idélöst, men jag skulle inte säga att det är idédrivet. Det är karaktärsdrivet.)
Jag tror också att folk är lite rädda för den där nördstämpeln - det är väl knappt nån som
inte sett Sagan om Ringen-filmerna, men många kan vara rätt snabba med tillägget “jag brukar ju inte se/gilla sånt här i vanliga fall”. Liksom: Det är okej. Jag är ingen nolla.
Fast det känns rätt stört egentligen. Vuxna männsikor som inte kan stå för vad de gillar. Alla är nollor idag. Alla har nån hobby som nån annan tycker är störd. Jag kan för mitt liv inte förstå varför min mamma tycker det är så skitkul att spela golf. Jag hade ingen aning om att en kompis till mig sysslade med modellbygge. För mig är det så sjukt mycket nördigare än att diskutera vad det innebär att vinkla en serie så att man hejar på självmordsbombare.
Så varför kan det inte få vara okej att kalla SciFi SciFi och inte “action” eller “spänning”? Den största succén i USA just nu är Heroes, en serie om folk som upptäcker att de har övernaturliga krafter. Spindelmannen, Batman, Stålmannen, allt är SciFi/Fantasy och det är så. sjukt. populärt. Ja visst, många som hänger sig åt låtsasvärldar är feta, fula, överviktiga tonårstjejer och spinkiga, nördiga killar med för mycket acne och glasögon. Jag känner folk av den sorten och även om en del av mig vill skrika “INSE HUR MYCKET SNYGGARE DU KUNDE VARA OM DU..”, så är de fortfarande några av de roligaste personer man kan prata med. Och liksom i alla andra hobbies kommer de i alla färger och sorter. Mina internetkompisar Violet & Jennifer, från Florida & Kanada, är båda sjukt snygga & koola och ändå sådär härligt supernördiga. När jag var på det där Buffyconventionet i London var jag 22 och hörde LÄTT till den yngsta delen av de 1000 gästerna. Bara det, liksom.
Så våga för fan säga att ni tycker om det.
Det är coolt. Ingen kommer att slå er. –>